Orusthöna

Höns

Rasramar

När lantraser av fjäderfä beskrivs, görs det inom breda rasramar. Det är av yttersta vikt att en lantras tillåts att variera! Det innebär i klartext att man inte får lov att sätta upp ensidiga avelsmål när man väljer ut livdjuren. Exempel på sådana ensidiga avelsmål är maximal äggproduktion eller ett standardiserat utseende. På denna hemsida återges rasramarna kortfattat. I boken Genbanker och rasramar finns fullständiga rasramar.

 

En rasram skall inte förväxlas med en rasstandard som utgörs av en exteriör (utseendemässig) idealbild. Med rasram avses en dokumentation av den variation som lantrasen hittills har uppvisat, utan tecken på sentida inkorsning.

Det har aldrig funnits vilda höns i vår del av världen. Tamhönsens vilda ursprungsart är den röda djungelhöna Gallus gallus, först tämjd i Indien för ca 5000 år sedan. De första tamhönsen kom hit för ca 2000 år sedan. Under tidens gång utvecklades våra inhemskt anpassade lantraser. Lokala förhållanden påverkade, så att olika stammar/lokalraser bildades. Först mot slutet av 1800-talet började stora mängder utländska, specialförädlade höns (främst värprasen Leghorn) att ersätta de gamla trotjänarna i allmogens hönshus. Våra gamla lantrashöns påstods redan tidigt vara utdöda. Sanningen var snarare att ingen ville veta av dem! Några små restbestånd återfanns och tillvaratogs på 1980-talet.

Bakgrund och bevarande

SLK bildades 1986 och arbetar bl.a. med att bevara och föröka dessa inom levande genbanker. SLK strävar inte efter standardisering och genetisk likriktning av raser utan vill bevara lantrasernas variation och mångfald. Samma princip gäller för höns, ankor och gäss. Bevarandearbetet sker i nära samarbete med ansvarsmyndigheten Jordbruksverket, som rapporterar vidare till FAO.

Beskrivning och egenskaper

Generellt är lantraser klimatiskt härdiga, motståndskraftiga mot sjukdomar och har goda föräldraegenskaper. 30-40 % ruvning är normalt i en lanthönsflock. Högre procent för dvärghöns. 100-200 ägg per år är normalt. Lantrashöns värper ägg med benvitt till ljust brunaktigt skal. Ett ägg efter en medelstor lantrashöna väger ca 50-55g. Större hönor värper normalt större ägg än mindre - men de äter också mer!

 

I rikare bygder och miljöer kunde rel. stora och kraftiga lokalraser utvecklas, medan man i fattigare bygder endast kunde livnära mindre djur. Storleksmässigt kan raserna delas in i fyra grupper, efter hönornas vikt: Stor lantras ca 2-2,5 kg, medelstor 1,5-2 kg, liten 1-1,5 kg och dvärg 0,5-knappt 1 kg. Tupparna är oftast 30 - 40 % större än hönorna.

 

Fjäderfärgen är ofta mycket vacker, med stor variation mellan och inom raserna.

________________________________________

 

Samtliga bilder från vår "Orust-höns-gård". Man får inte riskera blanda ihop lantraser med andra raser utan måste hålla dem väl avskilda från eventuella andra djur av samma slag.

En av våra Orusthöns på språng undan kameran. Stora bilden ytterligare en av våra Orusthöns som ruvar.

ORUSTHÖNAN - Den mest hotatde av våra lantrashöns!

Orusthöna

 

Redan på 1910-talet samlades en flock ihop av små lantrashöns som på den tiden ännu var vanliga på ön. De salufördes på 1950-talet som orusthöns, men det var först 30 år senare som bevarare fick upp ögonen för deras kulturella och genetiska värde.

Kännetecken

Färgen är oregelbundet vit och svartspräcklig, så att en del fjädrar är svarta med vit topp, andra tvärtom. På en del djur går vildfärgen igenom. Det syns mest på tuppar som får gyllene färg i hals och sadelfjädrar. Vit fjäderfärg har förekommit. Medelstor kam med enkel kamform. Benen är glatta och ofta försedda med mörka svartgrå fläckar. Orusthönsen är visserligen spräckliga men annars inte så variabla i färg som de flesta andra lantrashöns. Fortfarande den mest fåtaliga och hotade av de stora lanthönsraserna. Vikt höna 1-1,5 kg, tupp 1,5-2 kg.

 

ÄGG från Orusthöns är något mindre än Värphybridernas (brunt i bild), har en vacker form och lite beige till vita skal.

Vad är en genbank?

 

I den mån man sprider eller medvetet förändrar en lantras måste alltid en så långt som möjligt oförändrad baspopulation behållas. Ofta benämns en sådan baspopulation som rasens genbank.

 

Rasen kan symboliseras med ett ägg, där gulan är genbanken. I vitan kan andra delar av rasen utvecklas åt olika håll, och utanför skalet fritt korsas med andra raser, utan att detta äventyrar bevarandet, eftersom gulan finns kvar.

 

Genetiskt material kan gå från gulan och ut, men inte åt andra hållet. Tillät man inkorsning och radikalt förändrade avelsmål inom genbanken skulle det snart bli pannkaka av alltihop.

Varför finns det genbanker?

För att i möjligaste mån kunna garantera en rasrenhet. Eftersom en lantras måste bevaras med variation i färg och utseende går det inte att enbart titta på ett djurs utseende och därmed avgöra rastillhörighet. Härstamningen måste också vara dokumenterad vilket den är inom genbanken. Skulle rasen standardiseras till utseendet bevarades den inte eftersom den alltid har varierat.

 

Genbanksidén (Artikel ur Hanegället år 2000)

 

En annan av våra Orusthöns.

Rasramar höns

Rasramar

 

När lantraser av fjäderfä beskrivs, görs det inom breda rasramar. Det är av yttersta vikt att en lantras tillåts att variera! Det innebär i klartext att man inte får lov att sätta upp ensidiga avelsmål när man väljer ut livdjuren. Exempel på sådana ensidiga avelsmål är maximal äggproduktion eller ett standardiserat utseende. På denna hemsida återges rasramarna kortfattat. I boken Genbanker och rasramar finns fullständiga rasramar.

 

En rasram skall inte förväxlas med en rasstandard som utgörs av en exteriör (utseendemässig) idealbild. Med rasram avses en dokumentation av den variation som lantrasen hittills har uppvisat, utan tecken på sentida inkorsning.

 

Copyright © All Rights Reserved